Mpuzei

Jag kom precis hem från att ha firat min vän Wilma, på hennes papis restaurang.

Nu sitter jag här och lyssnar på musik, men jag är inte nere över att det är skola.

Jag är mest nere över livet, kärlek och pluggandet!

Vårt avsked har tagit hårt på mig, jag tänker på dig ofta, jag saknar dig ofta och jag vill inte bygga upp något hat mot dig och om vi pratar kommer allt fint tillbaka. (Vi är iofs inte ovänner) Du var speciell eller du ÄR speciell. Jag kommer inte hitta någon som slår dig och det gör ont! Vi är som gjorda för varandra. Jag tror att vi skulle ha klarat det bara vi tog oss tid att prata på kvällarna och sms:a lite då och då för att informera oss om vad som händer i varandras liv, det känns jätte tungt att bara slänga bort allt det fina! Det är du som är i mitt huvud om dagarna!

Som sagt, det kommer att blir svårt att hitta någon som slår dig i personlighet och snygghet!

Fan, varför kan inte Sverige bara vara ett litet land, varför ska SJ:s tågbiljetter vara så dyra? Och varför kan vi inte testa igen? Jag vet att vi båda mådde lite dåligt under den tiden men det var ju för att vi saknade varandra efter att inte ha träffats sen jag var nere hos dig sist och det var ca 95 dagar sen i somras. Men att vi mådde dåligt är ju inte bara för att vi hade ett distansförhållande, det går upp och ner i ett normalt förhållande också.

En sak jag märkte när vi var med varandra var att sista dagen så grät jag bara! När vi låg tillsammans i sängen så njöt jag av hur fint och underbart det var.

Du är verkligen en fin person. Du accepterade mig för den jag är och hur jag är. Det är inte många som gjort det, antingen har det vart åldern, drygheten eller något annat!

Jag kunde verkligen tänka mig en framtid med dig, att flytta tillsammans och att dela mycket med dig. Men nu är det som det är, jag kunde till och med kunna tänka mig att flytta ner till dig och plugga där.

Hade inte kärleken ingen lag nyss?

Och allt det här vänder sig in i mig.